23 kilo senare.

Ni som känner mig vet att jag kämpat med att gå ner i vikt det här året.
Jag brukar sällan skriva om vikt här, det är ju en skönhetsblogg och vikt för mig är inte synonymt med skönhet. Plus att det är ett rätt laddat ämne, hela den här debatten om att man inte behöver gå ner i vikt för att vara snygg kan lätt blåsas upp och missförstås.
Men nu tänker jag göra det ändå. Skönhet handlar ju inte bara om att vara snygg, utan också om att må bra, så på sätt och vis hör det hemma här ändå.
Jag vet att det är så många som vill minska i vikt men som fastnat i "det går inte"-fällan, och jag vill med det här inlägget ge lite inspiration och pepp och visa att det går, det gör det faktiskt!
Jag är nästan rädd för att tänka tanken själv, det är på något vis för bra för att vara sant, men bilderna talar sitt tydliga språk, jag har verkligen gjort det som tidigare var omöjligt - jag har gått ner 23 kilo sen slutet av januari.

Självklart behöver man inte gå ner i vikt för att vara snygg, jag kände mig faktiskt rätt fin innan också. Men tyvärr verkar alldeles för många ta för givet att man går ner i vikt bara för att bli snygg, inte för att må bättre.
Jag vägde 103 kilo och orkade knappt böja mig ner och knyta skorna. Inga jeans passade, jag hade ont i knän och fotleder och svettades floder på sommaren, så jag behövde verkligen minska för att må bra.
23 kilo senare märker jag enorm skillnad på min ork. Tidigare hade jag aldrig orkat med ett spinningpass, och jag blev andfådd bara av att gå uppför en trappa. Jag känner mig piggare och gladare rent allmänt.
Jag vill dock påpeka att övervikt inte är lika med att må dåligt. När jag vägde 90 kilo och hade BMI 35, vilket är fetma, så mådde jag ändå fysiskt bra. Jag tycker för övrigt hela BMI-tabellen är bluff och båg.
Men tillbaka till ämnet!

Många har sagt att jag är så himla duktig och att det är starkt jobbat och frågat hur jag har gjort, men jag känner att jag får oförtjänt mycket beröm, för jag har egentligen inte gjort något speciellt.
Jag började med en tvåveckors kickstart med Nutrilett för att få lite snabba resultat och extra pepp, och gick väl ner två kilo kanske.
Sen dess har jag hållit koll på kalorierna med ett program på telefonen (ShapeUp, finns även på shapeupclub.com), och hållit mig runt 1200 kalorier. Det låter lite, men man får i sig rätt mycket mat och rätt näring om man bara planerar bra.
En vanlig dag kunde bestå av All Bran Dark Choclate med mjölk till frukost (jag ÄLSKAR de flingorna, de är supergoda och gör att magen funkar bra), räksallad till lunch och en bit kasslergratäng till middag, och så frukt och knäckemackor däremellan. Jag har också tänkt på att äta regelbundet så inte förbränningen stannar upp.
Den första månaden rörde jag mig knappt alls, jag fokuserade på maten istället. Sen började jag sakta men säkert röra på mig så mycket jag orkade.
Jag tog det försiktigt i början, för jag hade ju rätt mycket att bära på och ville inte skada mig, eller träna för hårt så jag tröttnade. Jag tog morgonpromenader och när snön smälte började jag cykla istället för att ta spårvagnen. Till slut skaffade jag gymkort och nu tränar jag minst tre gånger i veckan.
Jag har inte svält mig, jag har unnat mig både glass och godis och många goda glas vin och groggar. Jag tror att om man bara kontrollerar och planerar sina unnadagar och inte impulsköper en chokladkaka på tom mage eller svullar för att man är stressad/ledsen/glad/uttråkad, så är det svårare att få skuldkänslor efteråt.

Men det handlar ju inte bara om mat och motion, det är många andra faktorer som spelar in som man kanske inte alltid tänker på.
Man måste vara medveten om ens svagheter och se till att undvika tillfällen då man riskerar att falla offer för dem.
Jag vet till exempel att jag gärna äter när jag är deppig eller har tråkigt, så därför har jag aldrig smör, ägg och kakao hemma samtidigt. Jag har ätit alldeles för många kladdkakor i mina dagar!
Jag vet också att jag kan ha svårt att få i mig tillräckligt med kalorier ibland, jag fastnar framför datorn och glömmer äta eller springer stressad hemifrån utan att ha hunnit äta frukost. Därför ser jag alltid till att ha en Nutrilettbar eller annan måltidsersättning med mig i väskan. Riktigt bra de sena nätter då fyllehamburgaren på McDonalds lockar lite för mycket.

Man måste känna sig motiverad och hitta saker som peppar en att fortsätta.
Jag har vägt och mätt mig en gång i veckan och dokumenterat alltihop.
Det är frestande att göra det för ofta, men då blir man bara kollrig. Man kan gå upp och ner både ett och två kilon på ett dygn, beroende på vad man ätit, om man varit på toa, när man väger sig, om man har mens, hur mycket vatten man har i kroppen (därför är det jättebra att ha en våg som mäter både vatten- och fettprocent) m.m. Jag fick säga åt sambon att gömma vågen för att jag inte skulle hålla på och väga mig hela tiden.
Jag har även tagit bilder så jag har har konkreta bevis på att jag faktiskt gått ner. Visst ser jag det själv och känner det på kläderna, men när man ser det i siffror och från ett objektivt perspektiv så är det liksom mer greppbart. Det är otroligt peppande att se förvandlingen, se att det verkligen märks och att det man tror inte bara är inbillning utan på riktigt.
En annan bra sak är att fylla en ryggsäck med lika många kilon som man gått ner. Ta på den och tänk att du gått runt med det där innan. Rätt fascinerande faktiskt.

Man måste ha mål att sikta på, så man inte flyter omkring planlöst utan struktur.
Jag har hela tiden haft som mål att i snitt gå ner ett kilo i veckan, och jag har faktiskt gått plus, 23 kilo på 22 veckor.
Utöver det har jag tre mål, mitt första var 10 kilo och det belönade jag med en fin klänning.
Jag tänkte egentligen gå i steg om fem kilo, men de först fem kilona gick lätt på en månad, så det kändes lite löjligt. Det är alltid lättast i början, speciellt om man väger så mycket som jag gjorde.
Det andra var att ha gått ner 20 kilo på fyra månader, och det har jag också gjort. Det belönades med massa nya kläder och ett par höga klackar, jag minns knappt när jag gick i klackar sist!
Nästa mål är 30 kilo, och då vet jag inte hur jag ska belöna mig. Det måste bli större hela tiden, kanske jag skulle spara ihop till en ny kamera? Eller köpa alla de där lackkollektionerna jag suktat efter.
Mitt slutmål är 40 kilo totalt, och då har jag gått ner till 63 kilo vilket är en lagom vikt för mig. Det ska belönas med en tatuering - "Mihmet credo". Det är "jag tror på mig själv" på latin, och det är väl passande för ändamålet?

Man måste vara motiverad och stark nog för att det ska kunna lysa igenom de dagar då allt känns skit.
Visst har jag haft rejäla dippar och ångestfyllda dagar då jag stått still och känt att det inte är värt att fortsätta och gråtit floder, men jag har på något sätt lyckats skjuta undan de tankarna och bara hålla ut tills jag kommit på banan igen. Det är ingen idé att klandra sig själv, för det gör inte att man går ner snabbare.
"Hur ska jag orka leva med en person som hela tiden är arg på mig och säger elaka saker och dömer mig?", brukar jag tänka. Jag hade ju aldrig låtit en pojkvän eller kompis göra det, så varför skulle jag tillåta mig själv?

Jag tror att det psykiska måendet spelar jättestor roll för motivationen. Jag har varit arbetssökande under hela den här tiden, så jag har ju haft lätt att fokusera, men hade jag jobbat hade det varit mycket svårare att orka.
Jag har mått psykiskt dåligt under långa perioder tidigare i livet, och i november fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 2, och började då medicinera med Lamotrigin. Det tillsammans med samtalsterapi har gjort mig mer stabil i mitt mående och gjort att jag orkat stå ut under de där jobbiga dagarna, och jag är helt övertygad om att jag inte skulle orkat göra det tidigare.
Om man är i en ostabil period i livet då man har mycket annat att tänka på, man kanske ska börja plugga, skaffa barn, börja nytt jobb eller annat som tar mycket energi, så kan det vara svårt att fokusera på vikten. Då är det kanske bättre att vänta tills man stabiliserat sig lite och kan känna efter om man är redo.
Jag tror det kan vara svårt att börja gå ner om man känner sig stressad över att man måste. "Åh nej jag har gått upp två kilo, nu måste jag verkligen ta tag i det!", ungefär. Stress ökar kraven och då tappar man lätt sugen när man inte lever upp till de kanske lite för stora kraven man ställt.
Man måste tänka att det tagit tid att gå upp, och det måste få ta tid att gå ner. Om man stressbantar för att man "måste" gå ner i vikt så tänker man kanske inte på att man måste orka hålla den livsstilen för att inte gå upp igen. Pulverdieter i all ära, de är bra för att komma igång, men det är ingen långvarig lösning. Det är ju i grund och botten en livsstilsförändring som behövs, det är ingen mening att banta för att sen gå tillbaka till gamla vanor.
När jag bestämde mig hade jag slutat känna måste och mer förenat mig med tanken att jag behövde det för hälsans skull, och ställt in mig på att det skulle ta lång tid och att jag till och med kanske skulle stå still. Jag kände väl helt enkelt att det inte var hela världen om jag misslyckades, för i min hjärna kunde det inte bli värre. Men ärligt talat så kände jag nog innerst inne att jag kunde klara av det, och det är kanske därför det gått så bra.

Jag tror att man ofta förstorar det hela lite, man har en vision om att det är så svårt och jobbigt och att man kommer få ge upp allt gott och att det aldrig kommer gå, men så behöver det inte vara. Ta det för vad det är, lyft bort pressen och ta det dag för dag.
Så du kanske åt en oplanerad kanelbulle till eftermiddagsfikat, so what, det kan du gå av på vägen hem från jobbet.
Så du kanske inte hann gå till gymmet, men du kanske cyklade till affären istället för att köra bil, eller lekte med barnen, eller dammsög hela lägenheten, eller promenerade med hunden? Det är en klyscha men ack så sann, den bästa motionen är den som blir av.
Man får "misslyckas"! Man SKA "misslyckas"! Det är då man lär känna sig själv och vet bättre till nästa gång. Man ska inte vara så hård mot sig själv, det viktigaste är att man gjort sitt bästa och är ärlig mot sig själv.
Jag har tre mål om dagen: att ha fått i mig bra mat i tillräckliga mängder, ha rört på mig på något sätt, och att ha kontrollerat mitt sötsug. Har jag gjort detta så är jag nöjd. Har jag inte gjort det så tar jag igen det imorgon.

Sammanfattningsvis så är mina bästa tips följande:
- Känn efter om du är redo för att förändra din livsstil och är riktigt motiverad. Kan du klara motgångar och platåer? Gör du det för att du "måste" eller för att du vill?
- Håll koll på kalorierna. Det finns många bra webbsidor där man kan räkna kalorier. Shapeupclub finns både till Iphone och på webben och är gratis. Sen finns det även viktklubb.se och matdagboken.se, och så kan man alltid kolla livsmedelsdatabasen om man är osäker på vad råvaror innehåller. Se till att ha en bra våg att väga mat på.
- Ha inte onyttigheter hemma som du kan frestas av. Bunkra istället upp med frukt eller måltidsbars.
- Kontrollera dina unnadagar, och moffa inte järnet när du har dem. Njut istället ordentligt. Kanske det räcker med en kula glass istället för två?
- Rör på dig så mycket du orkar. Gå inte ut för hårt för då tröttnar du bara.
- Skaffa en bra våg, gärna en som mäter fett- och vattenprocent. Väg och mät dig bara en gång i veckan. Skriv ner alla resultat och ta gärna bilder en gång i månaden.
- Ha tydliga delmål.
- Ta bort pressen. Förstora det inte så mycket. Sänk kraven och stressa inte, låt det ta sin tid. Gör så gott du kan, ta en dag i taget, och tryck inte ner dig och ge upp när du haft en dålig dag.

Det är såklart olika för alla. Jag ska inte sitta här och säga att det är enkelt bara för att det har varit det för mig.
Jag har gått upp i vikt av en ohälsosam livsstil, men man får komma ihåg att inte alla är lata chipsätande soffpotatisar. Man kan gå upp av många andra orsaker, som t.ex medicin, skador, graviditet eller sjukdom. Då är det kanske svårare att gå ner.
Jag vet att det är skitjobbigt och ångestfyllt och att det känns som om man aldrig kommer lyckas, men jag hoppas att min syn på det hela kanske har gett lite pepp och inspiration till alla er som kämpar. Det går! Inte alltid så snabbt som man önskar, men det går!
Jag hoppas också att ni gör det av rätt anledning, om det är för att känna er snyggare eller friskare eller av andra personliga orsaker vet bara ni själva.
Men gör det inte för att kompisarna är smalare, eller för att ni fått spydiga kommentarer, eller känner att ni måste leva upp till något slags ideal. Att vara smal är inte lika med snygg eller lycklig, och inte alltid ens förenat med att vara frisk, så tänk efter om du verkligen behöver det och vill.
Ingen annan ska få bestämma över din kropp, den är din och bara din och du ska leva med den hela livet, så se till att vara snäll mot den och ta hand om den.

Skriv gärna dina tankar i kommentarerna!

November 2010 vs. juni 2011.